För er som nu läser min otroligt aktiva blogg så kommer en mental rapport:

Trött på människor och dess sätt att ödsla deras mentala kraft på skit som totalt intetsägande saker som tv serier.

På minner mig själv om att jag inte bör skriva vad som helst här utan att riskerar en ett jävla rabalder som ändå inte kommer att leda någon vart för att massan är alt för lat för att tänka på mer än vilka kläder de ska ha på sig på fredag samt vilken typ av öl eller cider de ska hålla i handen.

Köpa mer fernissa till tavlan

sprida ordet att min tavla kommer att hänga på musikhögskolans utställnings hall i en någon vecka. (kanske bör signera den med)

sluta bry mig om alt som ändå är för sent att göra något åt ändå. Mänskligheten har ändå dömt sig självt till sin egen undergång.

all I se is grey.

I can feel it boiling in me. It's spiting me in into the two once again but this time i don't feel like fighting back. Rather the state of pure chaos than this. If pain is my way then so be it. Be thy will and I shall embrace the boiling.

Anagram....

Jag hatar dig för att jag älskar.
Men snart är du borta och då kan jag glömma dig och det svek du gav.....

Och nog förvandlar det mig till den djävul jag en gång va...

Det något av det enda jag ångrar i mitt liv är att jag mötte dig och det menar jag av hela min varnade.

RASA

Tvivel

Detta inlägg var egentligen menat som ett glatt och excentriskt hurra med tanke på mycket av det som hänt sedan mitt sista inlägg. Dock så är det väll som vanligt vad gäller tänkare som mig. Varför är det så svårt att bara vara glad och nöjd med det som är? Varför inte bara se det positiva där styrkan som vinden i striden följer. Antar att visa är stöpta i en annan typ av form, en form nästan som ett negativ. Ying and Yang antar jag som alt annat i världen. ”Kliar mig på ryggen och mins”
Problemet är att denna mänskliga antiform av människa endast ser det negativa, så som när man står och njuter av en Pride parad och känner en otrolig stolthet för att mänskligheten har kommit ett steg närmre nästa milstolpe i evolutionen. Denna underbara illusion slås man snart brutalt ur då man ser realiteten som man för en liten stund försökt att förtränga. Sanningen, realiteten, logik blandad med konst som ej bör namnges. Tittar man in i människors ögon ser man snart deras djupare tankar och tycken, alt det man inte vågar säga. Att se människor titta på de som faktiskt bör hedras som hjältar. De som faktiskt riskerar hela sitt jag genom att våga visa vem de faktiskt är. Bara för att bli respekterade? Nej sanningen är att våran acceptans för dem endast är ett sandkorn för vad de egentligen står för, vad de kämpar för. Mänskligheten inte kan acceptera varje människa som de är, då kan heller inte någon heller uppnå deras ultimata jag. Dessa människor käppar på många sett en kamp som egentligen bör vara allas kamp. Sanningen är att mänskligheten inte är mer revolverade än den människa som står längst bak. Kan vi inte acceptera detta faktum kommer vi aldrig vidare. Och kommer vi inte vidare snart så är nog slutet nära. Ibland funderar man på om inte någon lika gärna trycka på knappen och radera alla spår. För frågan är hur många chanser till vi har att faktiskt förändra. Där till den ultimata frågan. Hur ska man förändra detta? Vem ska? För jag börja ifråga sätta det det svar som alltid har betryggat mig. Är det verkligen så att varje litet steg gör en skillnad?
Svaren som betryggat mig förmultnar altmer för varje dag och steg.

Den senaste tiden har varit full av både det ena och det andra som jag känner ett behov av att genom denna typ av ofentlig biktning av tankar som världen i sin helhet ej kan ta del av.

För att börja någon stans i detta virvar av som jag i min helhet består av skulle jag vilja börja med min förfäran för den oro jag känner för framtiden. Där en organisation i sin helhet borde rannsakas för sitt totala enspåriga tänkande så som med en kommunistisk strålkastare endast belyser de delar som anses vackra nog att ses medan alt annat förses med munkabel och försummas i mörkret. Denna organisation mina dammer och herrar som enligt sin egen mening skall följa sina medlemmars talan men när sanningen kommer fram snarare endast kan se röt.

Utöver detta ser jag med oro över att vissa personer har otroligt svårt att skilja sig som offentligperson det uppdrag man fått med sig som privat. skillnaden mitt folk är total och bör alltid kommas ihåg då detta är politikens ledord.


till något aningen mer roligt och kanske mer spännande.
Valborg i år på campus blev något av en eldshow hehe. Jag och en polare fick äran att hålla ett antal eldshower utanför och inne på coren under två kvällar. Det kan definitivt sägas att vi inte sparade på bränslet någon av kvällarna speciellt då de nya leksakerna vilket i mitt fall är ett par eldrep från salza.se konsumerar bränsle ungefär lika snabbt som en gammal Pontiac Firebirde. här är i alla fall några vackra bilder från kvällarna.

Existens

Vi är alla obetydliga. Vi som är mängden. Den mängd som endast existerar för att blint följa den linje som sedan urminnes tider har ristats in med blod från de första. Om detta är existensens premiss vill jag inte existera bara för att i en gemensam rörelse, så som en hjärntvättad morbid massa av slavar rör sig mot sin undergång. Existens skapas endast i den stund där individen gör en skillnad i sitt eget självständiga agerade. Massan kommer alt närmre sitt möte med sin bödel och det handlar inte om rädda utan att överleva...

Apokalypsens rand finns horisonten förkladd till lösningar i gröna rockar och välputsad massproducerad gloria och massan röra sig blint alt närmre..